Lee Millers Krig

Bilden av Lee Miller i Adolf Hitlers badkar är en märklig bild, tagen i gränslandet mellan det dokumentära och det iscensatta. Det är en ”skalp”, ett krigsminne, på temat ”jag nådde ända in i det allra heligaste, diktatorns privatvåning i München. Liknande bilder togs när amerikanarna intog Saddams palats.

Det är också ett självporträtt. Visserligen tryckte en vän och kollega, fotografen David E Sherman, på avtryckaren, men det är Lee Miller som ”äger” bilden, som tycks ha full kontroll över situationen och därmed resultatet. Hon var inte bara en framgångsrik krigsfotograf utan också en firad före detta fotomodell.

Bilden väcker många frågor. Hade Hitler verkligen ett porträtt av sig själv stående på badkarskanten eller har fotografen – hon i badet eller han bakom kameran – satt dit det för att vi ska se vems badrum det är? Vad visar bilden egentligen, ett efterlängtat karbad för att bli kvitt krigsdammet eller ett symboliskt reningsbad?

Bilden, som länge fascinerat mig, är en av de sista svartvita fotografier som möter besökarna på sommarens stora fotoutställning på Malmö museer. Den är en del av ”myten Lee Miller” och viktig därför att det är myten som gör hennes bilder riktigt intressanta – ett öde som hon delar med bland andra ”krigsfotografernas krigsfotograf” Robert Capa. Myten länkar samman bilderna – och ger relief åt det hon har att berätta.

Utställningen heter ”Lee Miller´s War” och visar ”hennes krig” – andra världskriget sett med hennes ögon.
Några Miller-bilder har blivit klassiker. Den misshandlade SS-vakten i Buchenwald till exempel. Skräcken lyser i hans ögon. Plågoanden, själv plågad och förnedrad.

Lee Miller var med när sanningen om de tyska koncentrationslägren avslöjades. ”Döda fångar staplade som vedträn.” Orden är fotografens egna. Hon var amerikanska Vogues krigskorrespondent i Europa från D-dagen till freden. Hon var ackrediterad av den amerikanska armén, men som kvinna förväntades hon att hålla sig borta från fronten och istället berätta om andra kvinnor i kriget: flyglottorna, sjuksystrarna och mattanterna. Men i det kaos som rådde 1945 lyckades hon ofta ta sig dit hon ville, där ”historien” fanns.

Lee Millers bilder ramar in hennes liv. Hon var född i New York 1907 och for i slutet av tjugotalet till Paris för att studera teater och konst och blev assistent och musa till konstnären och fotografen Man Ray. I några år hade hon en egen studio i New York, var med i den surrealistiska filmen ”Blood of the Poet” och ställde ut sin fotokonst i Paris 1931 och i New York året därpå.

1934 gifte hon sig med Aziz Eloui Bey och flyttade till Egypten. Tre år senare träffade hon konsthistorikern och konstsamlaren Roland Penrose, som fanns i kretsen kring Man Ray och Pablo Picasso.
1942 gav hon ut fotoboken ”Wrens in Camera”, som i lätt propagandistiska bilder skildrar kvinnorna i USA:s armé, flotta och flyg. 1947 gifte hon om sig med Roland Penrose och tillsammans fick de sonen Antony. I början av femtiotalet flyttade familjen ut på den engelska landsbygden, till The Farley Farm där hon levde ett till synes stilla familjeliv.

1976 fick hon cancer och dog ett år senare, sextionio år gammal. Fotografen Lee Miller var då bortglömd och det var först när Antony Penrose hittade några lådor på vinden med hennes negativ och artiklar som han började förstå att hans ”djupt pinsamma” och alkoholiserade mamma hade varit ”Den gudomliga Lee Miller”. När han växte upp hade hon bara haft en passion, matlagning, och för att skydda håret hade hon ett toalettlocksskydd på huvudet. Hon brydde inte ens om att ta av det när hon cyklade till byn för att handla, har han berättat.

1985 kom ”The Lives of Lee Miller” där sonen berättar om sin mamma. Att förvalta hennes efterlämnade bildskatt med surrealistiska experimentbilder, finstämda porträtt, nyskapande modebilder och dramatiska krigsbilder blev hans livsuppgift.

”Lee Miller´s War” handlar om mer än bara en enskild fotograf och hennes öde. Kriget – det fasansfulla, meningslösa och obegripliga – är närvarande i varenda exponering men också den moderna bildjournalistiken, som föddes under andra världskriget. De stora bildtidningarna behövde sina ”hjältar” och hjältarna sina tidningar. Vem som tog bilden var plötsligt intressant – och intresset för fotografen bäddade för mytbildningen. Det är i det perspektivet vi bör se ”Lee Millers krig” på Malmö museer.

PER LINDSTRÖM

– recension i Sydsvenskan 2008

America Odyssey  – Mary Ellen Mark

(Sista chansen) har någon skrivit i parentes efter utställningen titel ”American Odyssey”. Det låter dramatiskt och det är det. Den 8 mars är det sista dagen man kan se den amerikanska fotografen Mary Ellen Marks bilder på Fotogalleriet Format i Malmö – sedan returneras hennes bilder från en USA-resa som pågick under mer än 35 år och premiärvisades på Borås konstmuseum för åtta år sedan och bland annat mellanlandat i Rotterdam, Wien, London, Paris, Landskrona och Köpenhamn.

Många tog vara på första chansen på vernissagen i lördags. Några läppjade på vin och vatten men de flesta trängdes längs väggarna för att få en skymt av de ”okända” – the unfamous som Mary Ellen Mark fotograferat och med kamerans hjälp gjort till sitt speciella signum.

– Mamma, är det en tjej eller en kille, frågar en fyra, fem år gammal flicka.

– Mamma, hon är inte snygg! säger hennes storebror bestämt och får veta att det är en farbror som klätt ut sig till tant.

Några bilder bort undrar femåringens lillasyster varför det är samma människor på alla bilder och får till svar att fotografen följt den här familjen i många år.

Den hemlösa familjen Damm, som Mary Ellen Mark fotograferade första gången 1978 då de bodde i en gammal amerikanare, parkerad under en viadukt vid en av Los Angeles motorvägar, lämnar ingen oberörd. Mötet resulterade i en livslång vänskap. Två gånger – 1987 och 1994 – har fotografen sökt upp familjen för att fortsätta berättelsen och bilderna känns lika angelägna i dag som när jag såg dem i Borås för åtta år sedan. De känns vaccinerade mot tidens tand. Kanske för att de är resultatet av ”inväntad tid”?

Mary Ellen Mark väljer att fånga ett känslotillstånd istället för att arrangera en händelse. Varje bild är en del av en större berättelse, något pågående. Den ena bilden länkar i den andra på fotografens långa och äventyrliga resa. Naket, nära och hela tiden med respekt.

Det ikonliknande porträttet av Jesse Damm från 1994 är en av mina absoluta favoriter, alla kategorier. Huvudet är rakat, tröjan trasig, blicken tom – och det obevekliga ljuset avslöjar skärsåren i hans kinder och han står fram som en symbol för alla bortglömda, oönskade barn.

”The American Odyssey” berättar om liv som levs långt ut i marginalen, ”på kanten av stupet”, och innehåller många av Mary Ellen Marks bästa – pensionärerna i Florida, patienterna på Ward 81, gatubarnen i Seattle, mörkermännen i Ohio och så den ensamma, rökande tomten på en bar i New York i början av sextiotalet så missa inte ”sista chansen”.

PER LINDSTRÖM
– recension i Sydsvenskan 2008